Emma

Kategori: Emma - Tankar

Det var ju inte så här det skulle bli

Tänka sig, som det kan bli ibland. Det var ju inte riktigt så här det skulle bli kanske. Om man ändå kunde läsa tankar, om man ändå kunde förstå vad som känns, & hur. Så jag slapp sitta här & försöka förneka det alla utom du redan vet. Eller så här, alla ser & förstår iallafall, ingen vet.
För jag vägrar erkänna.
Inte för mig själv eller någon annan. & det gör det inte lättare.
Jag vet nämligen inte hur man gör.
Jag har jämt fått höra hur dålig jag är.
Hur ful jag är.
Hur värdelös jag är.
Hur tjock jag är.
Hur jag aldrig kommer duga till något, eller för någon.
Och efter tillräckligt många år så tror man på det.
Jag kan inte. Fast jag tror jag försöker.

Inte blir det klarare i mitt huvud att de som står mig närmast får kontakt & tar allt med en klackspark & vips så har de nya BFF:s, hur gör man sånt? Och varför är inte jag den personen? Och varför känns det som jag står ensam mot de här? Varför hjälper ingen mig? På riktigt?

Oj vad mycket ni fick reda på nu, men är huvudet knas får bloggen lida. Så nu gör vi som Kungen. Vi byter sida.

Rubriker

Vad är lycka?

Och att kunna definiera sig själv innan man tror man hittat sig själv.
För ibland handlar det inte om att hitta sig själv, för i denna sjuka värld är man rätt hjälplös.
Det gäller att varje dag bygga upp sig själv och alltid hålla huvudet högt.
Det flyger fler stenar än vad man kan tro.

 

Jag tror ingen går felfri, jag vet att ingen ”aldrig felar”.
Den finaste människan utåt för synen är den som mår sämst inombords.
Som alltid ska hävda sig eller visa allt.

Jag har varit den blonda oskyldiga flickan som aldrig gjort en syl i vädret, att ha allt är inte alltid att vara lycklig.
Om jag är lycklig?
Jag tror det!
När man vet man det egentligen?
Att man är lycklig?
När man testat allt, felat, gjort misstag, älskat och hatat.
Men ändå har ju allt löst sig på något sätt.
För varför skulle jag annars stå här idag?

 

Allting kan vända över en natt, allting kan ändras över en sekund. Den bilden du har av en människa kan förändras på en enda sekund. Lycka lycka lycka. Lycklig. Själen är skadad är för mycket lycka, vi delar vår lycka överallt. Men finns den egentligen.
Tankar gör mig galen.

Punkt.

Ju mer du funderar på det, desto mer förvirrad blir du över vart saker och ting är på väg.

Vägen till körkortet.

Jag har sedan september 2011 övningskört privat hemma. Jag har kunnat köra bil med min mamma, pappa, moster och min äldsta kusin, och därifrån så har vi kört lite till och från. Under våren/hösten '12 var det mest lite när tid gavs över till det. Men våren '13 började vi köra på allvar.

Den 7 mars gick jag och min mamma och skrev in mig på körskolan. Jag hade min första körlektion 27 april. Och jävlar vad jag nervös jag var! Hade min moster med mig som tur var och jag försökte slappna av, vilket inte var helt lätt när jag varje gång skulle växla upp till 3:an fick i 1:an istället. Hur som helst. Dessa 40 minuter gick och jag var klar. Därefter har jag haft cirka 1 lektion med 2 veckors intervaller för att se/veta vad jag måste förbättra och kunna mängdträna på det hemma. På min andra lektion så blev det klart att jag nog var redo att boka uppkörning och skrivning. Sagt och gjort. Fick tider väldigt fort, och vi varvade teori med körning. Jag har verkligen haft världens bästa lärare! De har hjälpt till enormt mycket och gjort att teori timmar är sjukt roliga!
Den 29 maj var det dags för halkbanan, och jösses vilket roligt moment! Timmarna flög förbi och det var något av det roligaste jag har gjort. Riskettan gjorde kort därefter och nu var det bara att vänta på, plugga och köra fram till de stora dagarna. 

Jag kuggade... Det var ett riktig hårt slag i magen efter att jag vid det första provet fick 49 poäng och gränsen för godkänt går vid 52, det var alltså långt ifrån bra. Det var riktigt tungt att lämna salen med en lapp "Icke Godkänt" . Självförtroendet fick sig en riktig törn av att skicka ut SMS till alla närdstående med texten "Jag kuggade". Att "duktig-flicka" syndromet och perfektionisten i mig skrev rakt ut i en panik gjorde inte saken bättre. Jag var totalt förstörd. Jag var inte mig själv på flera dagar.


Men det var bara att ladda om inför uppkörningen som skulle göras 2 dagar senare. Uppkörningen kom och jag kände mig faktiskt mindre nervös än jag väntat mig. Jag gjorde inget allvarligare fel men kände mig inte toppen till mods när vi stannnade och han frågade hur det hade känts. Jag som som det var:
"-Jag gjorde några små missar, bl.a när jag skulle baka runt hörnet, men det kändes ändå okej.
Ja svarde han.
"-Den var ändå mer än godkänd. Men du hade lite högt tempo. Bara för att det står 50 betyder inte det att man måste köra 50. Framförallt inte där det är mycket buskage eller föredetta övergångsställen, där räcker det med 40/45 tycker jag. Det andra jag la märke till var att du kollade ner på växlarna. Det skedde inte varje gång men det hände fler än 1, och jag kan tyvärr inte godkänna dig för det."


PANG!! 
En riktig jävla käftsmäll till. Jag var för dålig. Jag var sämst. Totalt värdelös. Ska man riktigt hårddra det så kan man säga att jag kuggade för att jag höll hastigheterna. Jag gjorde det ända rätta direkt på eftermiddagen. Jag övningskörde hem.  När jag kom hem bokade jag om min prov direkt, med 8(!) veckors väntetid.
Sen gick jag inte ut på 2 dagar. Jag grät. Gömde mig under täcket och kände mig verkligen så jävla dålig. Totalt jävla värdelös. Jag hade velat lega kvar under täcket några dra till men jag fick inte för att det var midsommar.. 

Men jag fick bita i det sura äpplet, det var bara att öva ännu mer. Plugga ännu mer. Jag läste lite varje kväll (typ 2-5sidor) skrev om vad som stod i texten till egna ord för att jag själv skulle förstå vad som faktiskt stod. Jag gjorde fler tester om dagen och gjorde flera räkneexempel för det var just det som jag tyckte var svårt. Och när torsdag den 8 augusti kom, kände jag mig ändå osäker. Kunde jag ha gjort något annorlunda? Tänk om det inte räcker? Men jojomensan! Det räckte! Efter 40minuter kom jag ut med en fin lapp som det stod "Godkänd" på, lyckan stod mig upp över öronen. 


Mindre nervös blev jag inte för det under min uppkörning som skulle äga rum två veckor senare. Men jag övade, övade och övade. Men det hjälpte inte. Jag kuggade även min andra uppkörning, denna gång på backning in på parkeringsplats. Så jag gjorde om igen, och igen, och igen. Hela tiden var det dessutom nya saker jag kuggade på. Jag tog en för stor risk i trafiken, eller vart ett hinder då jag inte tog någon risk. Jag tog en kurva på 3:ans växel. Jag glömde stänga av bilen under en öppning av bommar vid en tågövergång. Så jag kände mig extremt värdelös ett tag. Jag började till och med gråta under en av mina uppkörningar för att jag förstod att jag inte skulle klara mig.
'
Men jag är lat, och tänkte "nä, jag orkar fan inte ge upp nu". Men jag började även bli stressade, min teori gick ju snart ut! Och som vi höll koll på nätet efter en ny uppkörningstid åt mig.
Och där! Där fanns den! Den 8 oktober kl. 08.15 fanns en tid i Västerås, och eftersom det var sista dagen innan min teori skulle gå ut så såg jag ingen anledning att tvecka, jag tog den! Nervositeten blev inte mindre av att jag såg att jag fick samma lärare som första gången jag skulle köra upp! Men den här gången gick allt så bra. Allt tog en halvtimme, och när vi var tillbaka där vi började frågade han mig hur jag tyckte att det gått, jo, sa jag, det gick helt okej, lite småmissar här och där, men så är man ju nervös också! Han svarde mig med ett leende och sa Emma, jag kommer att godkänna dig idag. 

Så numera HAR JAG KÖRKORT! 

Och jag kan bara säga en sak till er som håller på att ta ert körkort nu - kämpa på & GE FÖR FAN INTE UPP! Om du kuggar, tillåt dig själv att bryta ihop - men se till att resa dig igen! Det kommer att GÅ om man VILL, även om det kan ta lite tid... 

Du var en tjuv redan från början, du stal mitt hjärta

Min helg: firat mamma, firat mina kusiner x2, vunnit ett minikuddkrig, käkat smörgåstårta, sovit, haft diskussioner om vilken bil jag bör köpa.

Så varför har jag inte uppdaterat bloggen? För att jag använder inte min blogg för att bli framgångsrik, eller som en dagbok. Jag tänker inte så mycket på om huruvida människor läser eller inte. Bloggen är & har blivit min lilla ventil för sånt som jag inte kan berätta för andra, typ som bekännelser. Sånt som jag inte kan eller vill gå runt och bära på då det i alldeles för många fall brukar innebära en hel del ångest. Jag förklarar sällan mina inlägg då ingen annan har att göra med dem egentligen, men jag vill inte bära på det jag skriver om ensam. Så jag delar med mig. På bloggen

Du var en tjuv redan från början, du stal mitt hjärta

Min helg: firat mamma, firat mina kusiner x2, vunnit ett minikuddkrig, käkat smörgåstårta, sovit, haft diskussioner om vilken bil jag bör köpa.

Så varför har jag inte uppdaterat bloggen? För att jag använder inte min blogg för att bli framgångsrik, eller som en dagbok. Jag tänker inte så mycket på om huruvida människor läser eller inte. Bloggen är & har blivit min lilla ventil för sånt som jag inte kan berätta för andra, typ som bekännelser. Sånt som jag inte kan eller vill gå runt och bära på då det i alldeles för många fall brukar innebära en hel del ångest. Jag förklarar sällan mina inlägg då ingen annan har att göra med dem egentligen, men jag vill inte bära på det jag skriver om ensam. Så jag delar med mig. På bloggen

När förändringens vind blåser, bygger somliga vindskydd medan andra bygger väderkvarnar.

Han kom som en vind.
  Vad bryr sig en vind om förbud? 
Han kysste din kind,
  han kysste allt blod till din hud.
Det borde ha stannat därvid:
  du var ju en annans, blott lånad.
En kväll i syrenernas tid,
  och gullregnens månad.  


Han kysste ditt öra, 
  ditt hår.
Vad fäster en vind sig vid,
  om han får?
På ögonen kysstes du,
  blind. 
Du ville, försås, inte alls, 
  besvara hans trånad.
Men snart låg din arm om hans hals,
  i gullregnens månad. 

Från din mun har han kysst,
  det sista av motstånd som fanns.
Din mun ligger tyst,
  med halvöppna läppar mot hans.
Det kommeren vind och går:
  och hela din världsbild rasar. 
För en fläkt från syrenernas vår,
  och gullregnens klasar. 
 


Vem förstår att allt är över nu?
Det du kämpat för så länge ska änligen få ett lyckligt slut.
Finns ens sånt?

Vingklippt ängel

"Det ska vara perfekt.
Något går snett.
Jag känner mig misslyckad.
Det blir mörkt.
Ledsen.
Jag tröstar mig själv med mat och mycket kaffe."

Du behöver inte säga nåt, jag vet exakt vad du är med om

Det mörka svarta och otäcka som förstör regnbågens färger. Det är något mystiskt och spännande. Som när snön faller ner på våra soliga dagar och hur du ler när du ser kärleken åka förbi. Just den känslan finns där, dina tankar och minnen från m just det där. Allt finns där bakom träden som en gång stod upp.
I dag ligger dem ner, stormens aggressivitet tog över.

#Morgonfunderingar

- Varför jag kan gå från hyperaktivt glad till gråten i halsen genom att bara se en person?
- Varför jag inte klarar av att prestera när de gäller?
- Varför jag lägger av när det blir för mycket?
- Varför har jag fysiska symtom som värk, hjärtklappning, magbesvär, yrsel, ljudkänslighet?
- Varför har jag sömnstörningar?
- Varför är jag känslomässig labil?
-Varför har jag koncentrationssvårigheter?


Det är läskigt när man börjar utreda sig själv och man inser mer och mer varför man mår som man mår och varför man är just såhär.

Beyond the world 'til the end of time

När man väl tror att man har sjukt bra balans i livet, så kommer det där lilla och förtör en själv ganska mycket.  Jag förstår mig inte på människor ibland.
Egentligen, varför kan det inte vara lika lätt som när man var liten, när man inte behövde bry sig om andra lika mycket? 

Jag måste bort från den här stan innan den sväljer mig hel...

Rubriken säger allt.
Jag måste bort från den här stan innan den sväljer mig hel.
Det har den redan gjort.
Jag orkar inte mer.
Jag vill dra ett täcke över huvudet och stanna där resten av mitt liv, går det?
Var helt jävla galet taggad på helgen som kommer men som alltid, för höga förväntningar ger alltid för många besvikelser.
Jag vill.
Jag vill inte.
Jag vill.
Jag vill inte.
Jag vill.
Jag vill inte.

Hatar att jag är så jävla nyfiken av mig också, jag är tjejen som vet allt om alla brukar det skämtas om, vad de inte vet är att det är sant. Och det jag inte vet är inte värt att veta.

Ska försöka sova nu... Förklarar kanske bättre imorgon. Kanske inte.

Är det ändå inte helt fantastiskt hur en liten person kan förstöra så sjukt mycket?

Landet jag lämnar.

"Den 18 september iår sörjde jag en människa jag aldrig träffat men nyligen upptäckt och blivit förälskad i. Jag sitter i en varm filt och läser hans sista och ändå vackra ord. Läser människors sorg, hälsningar och hjärtan. Tårarna kryper över mina kinder och jag känner en djup förakt för livet. Önskar att vi kunde få förstå detta eviga mysterium.

 

Varför får vissa allt och andra inget? Varför blir vissa mer utsatta än andra och varför finns det inget svar på vad meningen egentligen är? Varför måste barn bli sjuka, varför måste sjukdomar göra oss så svaga och varför måste människor som Kristian bli fråntagen livet så tidigt. Livet och världen bjuder på så oförskämt många varför.

 

Jag sörjer mannen som satte ord på allt det vackra, svarta och oförståeliga. Mannen som påverkat hela landet med sin unika talang för ord. Jag sörjer samtidigt som jag lär mig uppskatta livet här och nu lite till" - Sofia 
 

En stulen bil kan ta dig överallt, men ändå ingenstans

Jag hatar dig.
Jag saknar dig.

Inget salt kvar i kroppen.
Inget som binder vattnet i min kropp som är det ända jag har kvar.
Jag kan inte.
Jag vet inte hur man gör, hur många gånger ska jag behöva upprepa det? Det blir värre när man får svaret: "öppna upp dig för fler"
Hur fan är det möjligt när du lämnar mig ute i världens ände?
Hur fan ska det bli möjligt när jag skriker på hjälp och får kalla handen?
Jag har 5 riktigt riktiga vänner som jag för tillfället älskar över allt annat, men det hjälper mig inte. Jag kan räkna dem på min ena hand, hur många har inte du?

Jag hatar dig.
Jag saknar dig.

Jag vet att hatar är ett starkt ord, men texten är skriven i frustration, utan tårar för jag orkar inte frustrationsgråta längre, och det spelar ingen roll.
Du har slutat bry dig, för länge sedan.
Visa mig inte en del av kakan om du ändå tänker slänga den framför näsan på mig. Har inte glädjen i mig sprutat ut ur ögonen & öronen när jag har fått vara en del av natten? Räcker inte det?
Du har rätt till ett eget liv.
Men låt inte mig få ta del av det om du ändå inte tänker dela med dig.
Låtsas inte som om du bryr dig.
Jag får knappt lyssna på musik utan att en kommentar ska komma om att "aa, fast den lyssnar du ju bara på för att jag har den.." Musik är till för alla. Nya låtar får alla lyssna på, gammal också. Musik är till för att rädda och trösta, det borde ju du veta av alla människor, och om musiken är det enda jag fortfarande kan hålla fast vid i hopp om det liv jag vill ha, kan inte jag få göra det då?

Jag vet vad jag måste göra.
Jag måste bli den jag var förr.
Tyst.
Tillbakadragen.
Alltid mena allvar.
Duktig flicka.
A i alla ämnen.
Ingen.

Jag hatar dig.
Jag saknar dig.