Emma

Kategori: Emma - Tankar

Akta dig för halvsanningar - du har kanske fått tag på fel halva.

Varför väljer så många att ta en löptur för att rensa tankarna? 
Du springer ju ändå bara runt i en cirkel. Du slutar ju alltid där du började, eller hur?

För mig är en lögn alltid en lögn, det spelar ingen roll hur liten eller hur vit  lögnen än må vara. En lögn är alltd en lögn oavsett om den är liten som en atom eller stor som eiffeltronet, oavsett om den är vit som snö eller svart som sot.
En lögn är en lögn.
Oavsett vad.
Och det är det värsta jag vet, lögner alltså.
Om jag kan få en bra förklaring eller få en förståelse för varför man ljugit så kan jag svälja det, inte för att jag gillar det, utan för att jag ibland måste och ibland för att jag förstår varför den dragits.
Men när jag kan ge exakta tider, platser, datum och ord på en lögn och får en suck och en himling med ögonen som svar så går det inte längre.
Jag klarar inte av att svälja den lögnen.
Jag klarar inte av att skratta åt det.
För det är absolut inte okej någonstans.
Då blir jag arg, och reagerar.
Men när jag sedan ber om ursäkt för att jag inte "reagerade på rätt sätt" eller "som alla andra" och får till svar "Om du inte var så elak" så får det vara bra.
Då är inte längre jag som gör fel. 
Det är inte jag som ljugit.
Man tar alltid en risk i att ljuga.
Du tog den risken.
Den gick inte hem hos alla och det min vän, det är ditt kast att stå. 
  

Vardagstankar om likes

När inte facebook fanns, när instagram inte fanns, när ”likes” inte var en del av våran vardag. Hur var det då? 

Helt ärligt, jag blir fuckad i huvudet av allt. ”Varför gillar han hennes bild?” ”Varför gillar han inte mina bilder?” Jag är helt övertygad om att 9 av 10 känner igen sig. Man stör sig på något som en ”like” på instagram och analyserar ”varför” och ”varför inte”.

Att det ens gör någon skillnad är knäppt, att jag ens oroar mig över något så fånigt är absurt. Många ser det inte som en big deal och säger ”sluta tänk så mycket”, men det är liksom lättare sagt än gjort.

Jag är ledsen för att jag inte är ledsen nånstans, och förresten jag känner mig stark att jag inte känner inte alls

Hur vet man vem man är? När vet man vem man är? Jag skulle verkligen vilja att någon skulle kunna ge mig svar på dessa frågorna. Efter års erfarenhet av hjälp från kuratorer vet jag fortfarande inte vem jag är. Självklart vet jag vad jag heter, när och vart jag är född, men det är liksom allt jag vet rent konkret om just mig själv. Allt annat är bara relaterat till andra personer, som till mina lärare, "kompisar"och till min mamma. 

Jag är tom på insidan, tom och trött. Gråten har hängt i luften. Tårarna har runnit längs mina kinder från och till konstant . Jag orkar inte med mig själv, jag orkar inte med min osäkerhet eller min rädsla för hur livet kan komma att bli. Samtidigt måste jag vara stark. Jag MÅSTE finnas för nåfon.  Inte för alla andra därute, men frågan är hur jag ska orka finna för någon.när jag inte orkar finnas för mig själv. Det går inte ihop. Vad ska jag ta mig till. Jo, sant.. jag har min mamma, men ansvaret är inte hennes. Ansvaret är mitt. Vart hittar jag styrka? Självkänslan finns inte? Jag har försökt vara viktig i mångas människors liv för att få känna mig behövd. Men när jag inte längre orkat leva upp till förväntningarna, eller klarat av att utföra den uppgift jag utlovat har dessa personer jag ägnat all min tid till, kastat mig på sophögen. Då är allting jag redan gjort bortglömt. Allt sånt jag kämpat och slagit mig blodig för i stort sätt. Jag vill vara omtyckt. Jag vill vara viktig för någon. Men allt och alla jag har kvar såhär i slutändan när alla vänt mig ryggen är bara mig själv. 
Livet är inte vad jag trodde det kunde komma att bli. 

Jag är värdelös.

-Glömmer aldrig tankarna, texterna eller känslan av att vara värdelös, aldrig räcka till & ångesten som kommer knackande på axeln när historien upprepar sig en gång till.
Men allt du behöver för att övervinna rädslan av att försvinna är tro, tillit och lite tur.    

Studentkryssning #1 2014


It will be fun they say..
Vart börjar man ens?
Hur förklarar man något som ska vara sjukt kul  och början av ditt studentår, när det slutade i tårar?
Hur förklarar man att man aldrig i sitt liv någonsin känt sig så ivägen, utanför och  att vetskapen om att ingen egentligen bryr sig äter upp dig innefrån och ut?
This is not my idea of fun.

Självklart fanns det en hel hög med höjdpunkter som när Nilsson blir sjukt stolt över att ha tagit någon på rumpan när det sen visar sig vara en kille, som att jag hittade Linn där som jag inte träffat/sett på ett halvår, som att en som en gång stod mig närmast fick örfil av ord, som det som hände ute på dansgolvet..
Vet dock fortfarande inte om det var värt allt när det slutade med en klapp på axeln?  

Egoboost deluxe!

De flesta människor förstår inte , men du är okej med det . 
För dig , är träning inte en hobby eller en social aktivitet , det är en livsstil . 
De omkring dig säger att du är besatt , tar det för långt och möjligen galen . 
De kan inte förstå varför du inte kommer att äta tårta , varför du tar med Tupperware full av kyckling till en fest eller varför du somnar tidigt på en fredag ​​för att vila upp för en lördag med träning . 
Men du inte bryr dig . 
Deras anklagande toner, sarkastiska kommentarer och förolämpningar är bara bomullskulor som skjuter på en titanvägguthållighet som kallas DIG .

 

Du vet , bortom skuggan av ett tvivel , att alla negativitet som omger dig drivs enbart av svartsjuka . 
Svartsjuka att du är kapabel att ovillkorligen binda dig till något som de flesta inte kan hålla sig till mer än ett par veckor som en del av sin årliga upplösning . 
Svartsjuka att du gärna omfamna en nivå av smärta , obehag och trötthet som andra krypa vid tanken på att drabbas av en bråkdel av .
Svartsjuka att du tar dig tid att räkna kolhydrater , protein , fett och kalorier när de räknar sina chicken nuggets att jävligt säker på sin 10 bit är inte en 9 bit . 
Kort sagt, de är avundsjuka på dig .

 

Ironiskt nog, alla kommentarer, tjat och ifrågasättande som är tänkt att bryta ner dig lite, gör precis tvärtom . 
Varje negativt ord påminner dig om hur speciell och ovanlig din mekaniska trohet till träning egentligen är, i sin tur , driver du hårdare. 
Så bring it on! 
Låt dem kalla dig besatt, galen och åt dem se hur du blir starkare med varje ord . 
Den enda som kan bromsa dig är du . 
När det gäller resten av världen som är bekymrad, har du både ett fast föremål och en ostoppbar kraft ......

 

DU är okrossbar

Det är lika bra att sluta drömma, det går ju åt helvete iallafall

erika 5 januari 2014 09:29
Kan du inte berätta lite om dina vänner? tex dom i klassen vad är de för slags typer? bra blogg!


SVAR: Först & främst - tack!! Jag tror att jag besvarat den här frågan eller något liknande tidigare, men vi kör igen!
Jag skulle själv säga att jag inte har överdrivit många vänner, vilket kan ha att göra med att jag har extremt svårt att lita på människor (tillitsproblem & paranoid) men däremot de jag har - guld! Vi har de som jag också går i skolan med, Stina (har blivit lite närmare henne efter/under UF) Claudia (upptäckte att samma musiksmak fanns) Linnea (kom från samma stad, lärde känna först), Julia (var bra vän med Linnea när jag började umgås med Henne) & Hedvig(umgicks mkt med Stina & Claudia) När jag är hemma så står jag närmast Cicci (platssyster) & David (den barnsliga stora lillebrorsan jag aldrig hade). Jag hoppas att jag någon gång också kommer kalla Andreas för min vän, men för att man ska bli vänner (inte bara någon man känner) krävs (enligt mig) 2 saker.
1. Tillit
2. Någon hör av sig för att ses/bara prata.
Och där är verkligheten inte.

Min klass innehåller som sagt 27tjejer, där ingen är den andra lik. Och med det blir det ganska naturligt att man inte är bästa vän med alla jämt.

Jag tror mitt hjärta blöder.

En man som är stor i orden, får ogräs att växa i jorden.
När ogräset får blommorna att dö, täcks din trädgård av snö.
När snön faller vit och ljus, är det som en fågel på vårt hus.
När fågeln flyger från vår syn, är det som en örn i skyn.
När himlen vrålar som aldrig förr, är det som ett lejon vid vår dörr.
När dörren sakta öppnar sig, är det ett rapp över ryggen på dig.
När din rygg börjar smärta, är det som en kniv i ditt hjärta.
När ditt hjärta börjar blöda är du död och död, verkligen död.

Kärlek & snuva kan inte döljas

Min hjärna viskar lite osäkert att det blir bra det här,


medan mitt hjärta undrar vad fan jag håller på med.


Visst blir det bra till slut men just nu känns det bara tomt på något vis

"Jag ligger och vrider mig i smärta.
Smärtan i bröstet.
Trycket som vägrar släppa.
Huvudvärken som kom som ett brev på posten.
Smärtan över att mina ben inte längre kan bära mig.
Mina knän har gett vika.
Allt snurrar.
Detta blir dagen där allt blev nedsmutsat.
Fult.
Äckligt.
Den gamla disktrasan Jonas Gardell pratar om i sitt sommarprat.
Dagen då allt blev svart.
Allt du levt för och som du så innerligt älskat har gått förlorat.
Den svarta dagen som alla alltid kommer minnas.
Inte glömmas bort.
Det har blivit använt.
Det har levt.
Det är över nu.
Tyngden på hennes axlar.
Allt som hon gång på gång försvarat.
Det hon älskat.
Det är inte längre värt något.
Det har gått förlorat.
Det har blivit svart."

Människor är till för att älskas & prylar till för utnyttjas. Förvirringen i världen är att människor blir utnyttjade & prylar älskade.

"Jag tror att allt händer av en anledning.

Människor förändras, så att du ska lära dig att släppa taget.
Saker blir fel, så att du ska lära dig att uppskatta dom när det blir rätt.
Du kommer tro på lögner, så att du lär dig att bara lita på dig själv.
Och ibland faller bra saker isär för att ännu bättre saker ska kunna växa upp" 

- Marilyn Monroe

"Hen"-debatten har spårat ur.

Så vintern, snön som kyla,  kom tillslut, nöjda så?
 Jag har inte glömt bort bloggen, jag har bara inte velat eller kunnat uppdatera den. 

Idag på min samhällskunskap började vi äntligen prata om något intressant. Nämligen debatten om "hen", och jag måste säga att jag blev upprikit förvånad när det bara var jag som räckte upp handen på frågan om vi tyckte det var okej med begreppet hen. Nästan arg. 

Varför ska inte begreppet hen få vara okej? "För att antingen så är man en tjej eller en kille." Men vänta nu. Vi matas varje dag med egobooster om hur vi ska våga vara oss själva, stå för vad vi tycker & tänker, stå upp för sig själv. Men att definera sig med en hen är inte okej?  
När vi skriver olika texter som inte ska handla om kön eller könsroller så använder vi ordet man.
Som i kille.
Som i maskulint.
Vi fortsätter sedan texter med att hela tiden, omedvetet som medvete, att definera saker & ting med han eller hon. Klockan är ett stålande exmpel. Klockan definerar vi som hon.
Som i tjej,
Som i feminint.
Vi svarar att hon är. Det är alltså vi som definerar vad som är manligt & kvinligt. Vad som ska ha högre lön & vad som ska ha lägre. Det är vi som definerar vad som ska vara lite bättre & vad som ska vara lite sämre. Men måste det vara så ? Och varför är det vår uppgift att definera om vad som ska vara rätt eller fel?  


Jag tror att könet har något med sin identitet att göra, ja.
Jag tror att det förklarar vem du är.
Men det är ditt val att bestämma.
Jag tänker inte ta beslutet åt dig, och om sanningen ska fram så bryr jag mig inte heller.
Om jag gillar dig, så kommer jag ju göra det för den du är, inte för det kön du tillhör, eller hur?


Och varför ska jag tvinga någon att ställa sig på kö bara för att välja vilken av normerna hen vill tillhöra?
& hur ska hen kunna vara sig själv, står upp för sig själv, om hen nu måste välja? 
Och vem kommer hen vara? 
 My
cket få som använder det generiska ordet hen vill utrota ”hon” och ”han” – precis som vi inte strävar efter att stryka mamma eller pappa ur språket bara för att vi också säger ”förälder”. 

För om man ska krascha, ska man gör det riktigt snyggt.

Fan, fan, fan.
Något som bränner bakom ögonlocket.
Några snabba blinkningar,
En hand vid ögat som torkar bort det värsta.
Fan.
Han & hon.
Inte jag & han.
Han.
&.
Hon.

"Ikväll talar hjärnspökena mer än någonsin och dom tränger sig in på alla tänkbara sätt. 

Oberoende hur tyst dom talar så etsar det sig fast och vrider sig inom ändå. 
Ikväll 
talar tankarna mer än tidigare och allt känns så avgelägset. Även det där, som för

något som kändes som blott korta sekunder sedan känns nu som en hel evighet bort.
 

Just ikväll återkastas ett flertal, tusenfaldiga ord och meningar i mitt huvud.
Och jag försöker att överrösta alla tysta skrika inom på alla sätt jag kan, jag 
vrider och vänder men oavsett hur mycket jag skruvar upp volymen för att kväva 
det som gör upprop ikväll så misslyckas varje tappert försök gång på gång.


Om det inte vore för rädslan att fastna i samma spår, samma mönster som 
alla patetiska gånger tidigare skulle jag redan halvt om halvt ligga utslagen 
med inget annat än en avsevärt trasig världsbild. Från att varje sekund slåss
med att hålla mig själv stående och den sista värdigheten jag hade kvar levande
till att spendera varje stund att älta mig själv över det får det vrida sig längre 
in, som ett flertal knivhugg och på ett sätt jag aldrig trodde. Att jag gång på gång viker mig
för mig själv bidrar till den förlorade och sista värdigheten jag hade kvar 
att se. Om det är något jag skulle springa ifrån just nu, är det mig själv. 

Det oåtskiljaktiga jag"


Vissa dagar är värre än andra.. Det betyder inte att de andra dagarna är bra.

Jag är inte du, om vi börjar där, så har vi något att starta vid. 
Jag vet att du bara vill hjälpa, men jag tror tyvärr att du ibland stjälper mer än något annat. 
Jag kan inte.
Jag vet inte hur man gör.
Jag har inte många som är mig nära. 
Jag vill klara mig på egna ben, men det förstår väll vem som helst att jag inte tycker det är okej att sitta själv med lite godis & knep&knåp?
Men jag kan inget annat heller.
För även om det var 14 veckor sedan jag började umgås med samma människor som du, så känner jag dem ändå inte.
Jag kan inte öppna mig som du gör. 
Jag har inte många som är mig nära. 
Jag vågar inte. 
Men jag vill.
Hjälp?


 

Så här kan det ju inte vara. Detta måste få ett slut.

Jag har inte bloggat idag. Jag orkar inte. Har ingen lust. Inget roligt att blogg om. Allt är bara.. Jag vet inte, kan inte säga att allt är dåligt, eller jo.. Det mesta är väl ganska dåligt.. Men det bara är.. Jag orkar inte. Så alla mina vänner ta det inte personligt, när jag inte svarar på sms eller facebook eller sånt. Jag bara orkar inte. Inte just iallafall.