Emma

För om man ska krascha, ska man gör det riktigt snyggt.

Fan, fan, fan.
Något som bränner bakom ögonlocket.
Några snabba blinkningar,
En hand vid ögat som torkar bort det värsta.
Fan.
Han & hon.
Inte jag & han.
Han.
&.
Hon.

"Ikväll talar hjärnspökena mer än någonsin och dom tränger sig in på alla tänkbara sätt. 

Oberoende hur tyst dom talar så etsar det sig fast och vrider sig inom ändå. 
Ikväll 
talar tankarna mer än tidigare och allt känns så avgelägset. Även det där, som för

något som kändes som blott korta sekunder sedan känns nu som en hel evighet bort.
 

Just ikväll återkastas ett flertal, tusenfaldiga ord och meningar i mitt huvud.
Och jag försöker att överrösta alla tysta skrika inom på alla sätt jag kan, jag 
vrider och vänder men oavsett hur mycket jag skruvar upp volymen för att kväva 
det som gör upprop ikväll så misslyckas varje tappert försök gång på gång.


Om det inte vore för rädslan att fastna i samma spår, samma mönster som 
alla patetiska gånger tidigare skulle jag redan halvt om halvt ligga utslagen 
med inget annat än en avsevärt trasig världsbild. Från att varje sekund slåss
med att hålla mig själv stående och den sista värdigheten jag hade kvar levande
till att spendera varje stund att älta mig själv över det får det vrida sig längre 
in, som ett flertal knivhugg och på ett sätt jag aldrig trodde. Att jag gång på gång viker mig
för mig själv bidrar till den förlorade och sista värdigheten jag hade kvar 
att se. Om det är något jag skulle springa ifrån just nu, är det mig själv. 

Det oåtskiljaktiga jag"


Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas